Förord

Mitt avgångsbetyg från folkskolan 1915 har som ljusglimt vitsordet "berömlig" i ämnet historia. Alltså motsvarande A och avsåg Svensk historia. I brist på lärobok i ämnet Alsikes historia skrev jag en själv. En blå om 24 sidor för 10 öre. Byar och bönder, kyrkfönster och runstenar i en salig blandning. Bokens titel är "Vi i Alsike".

Den följdes med åren av en lång rad. Framförallt roade det mig att nedskriva vad de gamla berätta vid fest och vardag, och med tiden satte jag mina försåtliga frågor i system och ordnade det hela i samlingspärmar tillsammans med tidningsurklipp och arkivanteckningar. Hobby.

Skall några av de nära 100 personer nämnas som jag för dem omedvetet intervjuade i åratal, är det främst mina föräldrar och den med hästminne och sprudlande humor utrustade grannbonden i Tagsta Fredrik Andersson, vanligen kallad "Pirre" och bondson i Tuna storgård samt född 1858. Dragon Gustav Rick vid Tagsta född 1845 vid Rikebasta och dragon där i yngre dar, samt förstås min jaktkamrat under 42 år "John i Årby" född 1881. Från Krusenbergstiden 1930-1947 framförallt Albertina Jansson vid Gästgivaregården född 1853, död 1944, och hela sitt liv bosatt vid Krusenberg.

Som de flesta ej blott berätta vad de själva mindes, utan även vad deras föräldrar eller andra förfäder berättat för dem, och kanske födda på 1700-talet, var kedjan sluten för hela 1800-talets bondeliv i Alsike.

När jag senare började forska i arkiven blev jag verkligen förvånad att en mängd sådana uppgifter jag ansett åtskilligt skarvade kunde verifieras nästan på dagen, Jag vill särskilt påpeka "urväderstisdan" 29 jan. 1850 och episoder från nödåren 1844-45 samt Finska kriget 1809, De soldater och lantvärnsmän som namngavs fanns även i rullorna. Vid Tagsta bodde även gamla Lotta, född där 1830, Hon berätta gladeligen om sin farfar född 1749 och bonde i Tagsta och hur han lärt sig läsa och skriva av en klockare Högman i Alsike och han visade sig vara född 1690, död 1772.

Och hur kan legenden om "pigbacken"/se Rikebasta/och de 7 ungdomarna som drunkna vid Morga kvarleva än i dag som det skett i går ehuru jag torde kunna garantera ingendera händelsen har inträffat efter 1650. Eller något så fantastiskt att Skäggestabönderna fordom haft en egen kyrka vid sin gravbacke när den i så fall säkerligen inte funnits efter 1280 och inte en rad finnes därom i arkiv som kan ha gett upphov till ryktet. Likaså att prästgården skänkts från Skäggesta enär även det gäller 1200-.talet eller möjligen bytet 1630.

På begäran av Alsike kyrkobröder för en planerad julpublikation insände jag. hösten 1945 några bidrag ur luntan. Huvudparten returnerades som obegripligt och det om vargplågan förr och när Alsike-ungdomen dansa ihop en kyrkorgel hade tyvärr en broder redan skrivit. Som det sedan visade sig hade vi haft förmågan göra det exakt lika. Som sidan med vargskadorna på 1830-talet av misstag kom med i returen införes det här i art. "Vargar-Jakt-Fiske" .

Det obegripliga var vår forna dialekt, seder och bruk. Ingen av de 5 i kommittén var nämligen infödd Alsikebo. Där ser man risken att publicera en massa smörja numera ingen begriper. Av den anlednlngen har jag här även utelämnat det mesta. I art. "Blodsband" ser ni hur bönderna gifte sig från 1681 till 1920, och därmed hur lokalt begränsat umgänget var i det gamla inavelsbondesamhället. Socknarna på andra sidan Ekoln var en främmande världsdel. Inte ett gifte dit eller den på 240 år.

När J.U.F 1952 inbjöd hembygdsforskare till en rikstävlan under motto "Min hemsocken" rekv. jag den handledning som utgivits för ändamålet. Jag fann dock rätt, snart att en beskrivning av den omfattning som var önskvärd klarades inte inom stipulerad tid av en bonde på fritid. Dessutom skulle språkets behandling och därmed bidragets "litterära kvalité" omöjliggöra någon bättre placering för den som blott genomgått folkskola, och det för 45 år sedan.

Ordnade dock mina anteckningar ungefär som i handledningen föreslagits och registret utvisar. Resultatet blev en slags sockenkrönika. En beskrivning inte av det nuvarande Alsike att arkiveras och läsas om 100 år som delvis utgjorde syftet med J.U.F:s tävlan, utan av det forna Alsike som ej mera finns. Socknen har uppgått i Knivsta storkommun och de urgamla bondesläkterna - vars liv i helg och söcken krönikan i huvudsak omfattar- är snart utdöd. Summa 4 pers. finns kvar i socken och av dem är jag den enda som ännu brukar en gård. De övriga har för länge sedan övergett Alsike och återfinnes i städer och samhällen.

Några intresserade har sedermera läst igenom en del av det jag nedskrivit och övertalat mig att åtminstone lokalt låta publicera det på något sätt. De ansågo att om visserligen det jag hämtat ur arkiven finnes bevarat är det endast ett fåtal som kan taga del därav men det muntliga gick med mig i graven.

Enär en sockenhistoria dock har en ytterst begränsad läsekrets kan den inte utges i tryck utan kommunal eller annan subvention, men har jag på känn min berättelse inte är av det slaget dylik är tänkbar i orginalskick, varför den dublicerats i 25 exemplar att tilldelas vänner och hembygdsintresserade. Medvetet eller omedvetet har nämligen generationers vresiga bondeblod stelnat till och vissa art. fått en frän och tillspetsad form där mina gubbar eller arkivens gulnade blad förmält att dumhet, hyckleri och maktmissbruk fått göra sig för bred med hjälp av religion eller sneda remmar, eller bondens och den fattiges rätt trampats på tårna. Glöm överdrifterna, och tag blott det vackra jag genom dem försökt få fram, och ni förstår det även löper en röd tråd av något i sagan och berättelsen om Alsike.

Till församlingens kyrkoherdar Gisslandi-Anderman-Hamberg ett tack för det utomordentliga bemötande jag mött vid mina forskningar. Det beror alltså inte på dem om här och där viss kritik förekommer om kyrkan och dess lära där ett omdöme för sammanhangets skull ej kan undvikas. Det går nämligen inte att skriva en enda sida utan att kollidera med kyrkan så som den fordom blandade sig i allt och prästens och länsmans befogenheter flöt in i varann.

Alsikes befolkning har sedan 1918 minskat med 300 pers. eller 40 %. När botten är nådd vet vi int.e. Vår kyrka tenderar att bliva blott en medeltida sevärdhet besökt julmorgonen av en med 10 pers. om året minskad befolkning, varav därtill de flesta är religiösa ateister eller inget alls. En krympande fårahjord av ärliga tvivlare som varken tror på gud eller fan eller trebensjan, men obrottsligt följer de 10 buden och fler till, och med gott hjärta ger 10 kr. var till försköning av templet /fasadbelysning/. Men in går de inte. Hur denna egendomliga religion uppkommit och vad den egentligen är,kan hela berättelsen sägas utgöra ett svar, och vem trebensjan i det fina sällskapet var för en luring framkommer väl även.

Trots VC-CV-TV och VW duger alltså numera inte den gamla Idyllen med en röd liten stuga, gumma, rara ungar och några pull-pull och kissemiss, utan fordrar åtminstone kvinnorna och ungdomen något mer och sneglar i skymningen mot skenet från närmsta stad eller tätort,

Jag förstår dem. Och även varför städerna har fått sitt negerproblem. Inflyttade landsbor som blinkande av stress hoppar mellan vagnarna i paradisets tunnelbana Hötorget-Vällingby. Landsbor som blivit överflödiga. 1918 levde här 400 på lantbruk; i dag 120. Därav 40 män i aktiv ålder. Åkerarealen har under samma tid minskat med 500 tunnland . eller 25 %. 1860 fanns här 60 torpare; i dag ingen. Vildmarken återtar sakta men säkert deras magra tegar. Herrgårdarna sår ingen brånaråg mellan stenarna i svedjelandets aska. Men våra och de 60 torparnas barnbarn i förskingringen hoppa inte ur askan i elden. Som ung drömde jag Alsikeborna fordom gick klädda i "nationaldräkt" av typ Leksand och dansade fram livet efter Vingåkerspolskan. Men jag fick leta 100 år tillbaks innan jag hitta en knätofs bland alla djurhudar /fårskinn/ och grå vadmal. Och grå var även deras tillvaro. Polskan blev den som fick dansas efter fogdars och adelns piskor.

Att så kunde ske, och hur dessa våra förfäder en gång bröt bygd, bildade socken och byggde sig en kyrka, förslavades av prelater och magnater, söp och slogs på juldanser och å gästgivaregården och omsider efter syndernas förlåtelse sänktes ned på betryggande djup å Alsike kyrkogård gör jag härned ett försök att berätta.

Om intresse förefinnes kommer den framledes att kompletteras med några blad samt önskvärda foton och fotostatkopior av äldre bykartor som nu av tekniska och kostnadsskäl måst uteslutas. Skriv eller ring om ni har något som kan vara av intresse att publicera, äldre foton, uppslag som behöver utredas i arkiven o,s.v.